SARAH

fick fruktansvärt tråkiga nyheter idag. nu vill jag bara hem!! både jag o camilla grät som små barn.
det är inte rättvist. måste hem o reda ut massa saker, säga allt jag vill säga till en person som betyder mycket för mig.
 min kusin Camillas pappa dog för några år sedan, han hade cancer. han käpa på o prova behandlingar osv men till slut insåg dom att de inte gick nå mer o läkarna berättade att han max skulle leva året ut.
så en dag sa Camilla hejdå på riktigt, sa allt det där man borde sagt men aldrig sa. Hon sa till han att de är okej att du dör nu pappa, de är nog bäst för dig. jag o alla andra klarar oss. hennes pappa o hon hade ett rörigt förflutet, han var 19 år när hon kom och var inte en närvarande pappa förens C var i tjugoåråldern så han ångrade sig säkert för det o ville veta att allt var okej o att hon förlät honom.
samma natt dog han.

jag tror att människor stannar kvar för att dom har saker att reda ut och för att dom känner att folk är beroende av dom.
ibland måste man nog säga att de är okej att dö och att vi som blir kvar klarar oss.

tänk på att säga att du älskar dina nära och kära. för det kan gå så fort och sen är dom borta.
tänk på de i tid innan det är försent.